Du författare jag skribent

21 februari, 2010

Är det fint att vara författare? Som någon kändis fast i intellektuella delen av stan. Måste man titulera allt hela tiden?

Min dröm är att bli författare och när jag tagit mig genom snårskogen av förlagsfolk för att äntligen bli publicerad i bok så kan jag kalla mig författare och jag kan se ner på alla som inte blir publicerade – säger någon. För nu är jag någon i de litterära kretsarna!

Dock inte jag. Får nästan kvällning av själva ordet ”författare”, just för att så många använder ordet som ett kast – jag är!

Enligt Författarförbundet som är en facklig organisation för författare ska man ha publicerat minst två verk och sedan söka medlemskap hos dem för att bli medlem. En organisation som hjälper till med juridisk hjälp för så kallade författarna och man kan bli kallad författare?

Över min döda kropp att jag skulle söka mig dit. Slåss mot de stora elefanterna i branschen som förlagen etc kan jag göra på egen maskin och kan man inte läsa avtal som flummig skribent med författardrömmar borde man kanske sätta sig in i hur saker sker och betyder.

Men det är lite lustigt hur titeln författare tolkas. Jag är skribent eller jag är den jag är. Vill inte sätta titel på mig idag för att fånga någon sorts status. Och glömmer vad jag är och kommer ifrån. Visst jag ”författar”, det är något jag gör men jag är det inte. Säger han som skriver ”Gå grus”.

Nu när jag häng i svängen en smula, alltså läst otroligt mycket om bokbranschen mår jag nästan lika illa som när jag tänker på dårarna som gör allt i dokusåporna. Överst står förlagen som jag inte alls har emot, och under dräller det av skrikande wannabes skribenter. Nästan i kör skriker de se mig jag är litterär, jag är konstnär, jag kan, jag vill..

… bli författare. Snälla se mig, kan jag inte få göra bort mig i eran nya dokusåpa?

Skillnaden är att talangen är olika. Wannabe Skribenterna tror sig kunna skriva och wannabe kändisarna har nog talang för att inte ha talang. Men suget från att bli sedd är lika stor och gör så åtminstone jag kan lägga en bokstavlig pizza. Dessutom tycker de som fått titeln författare, eller smugit till sig den själv att ”kändisar” som skriver böcker och glidit före – fy fan för dem.

Trams. Man kan aldrig bara va, det man är utan måste bli titulerad och bekräftad att man är någon och dessutom leta fel i andras vägar. Samma åtrå i denna värld att bli respekterad för ”något man är och kan kalla sig” som i den undre världen.

Sedan vill de litterära författarna som inte säljer i mängder inte sälja i mängder – de skriver ju litterärt, som ingen förstår. Men så lipar de för att andra säljer massor i ren avensjuka. Why not me? Tacka vet jag en hederlig snickare, som är stolt för sin hammare. Han använder nog inte yrkestiteln ”Snickare” som något vapen att fäkta ner andra.

Kalla mig inte litterär, jag producerar text inte konst, vad det nu är. Kalla mig inte författare jag skriver. Och snart behöver du inte heller kalla mig David Larsson fast jag ska fortsätta skriva under det namnet.

//David Wanted Larsson
Min hemsida
Anmäl dig till mitt seminarie Face to face i Sthlm

Face to face- snart kommer jag hem

16 februari, 2010

Det lutar en viskning i Stockholms hörna och Hornsgatan står still. Surret är svagt och går man i trasiga skor tar det tid att stappla hem. Men visst är hon vacker när hon är tyst. Visst kan man smeka Slussen med blicken och vila benen i Gamla Stan. Och försiktigt kastar färgan loss och Slottet sträcker ut.
Vad gör du nu för tiden är parken lika grön? Ekar tuben för sig själv när sista tåget gått? Är fontänen lika rund och kan du visa mig vägen hem?
För jag minns ös i natten och puls om dagen. Jag minns du fråga mig var jag skulle och om jag visste när bussen gick. Det var vid hållplatsen på Odenplan. Men mitt på Medis när jag blundar, hör jag Globen vakna och långsamt låter pendeln trött. För i slitna kvarter, där går solen upp och för i norr, smakar vurre med ketchup bäst. Och mitt i smeten växer Sturesvamp. Ett stycke Stockholm tack, viskas det försiktigt. I fager storstadslunk.

Kommer hem nu. Har inte varit aktiv här på ett tag men nu ska jag ta tag i bitarna snart på hemmaplan och möta Stockholm och Sverige just Face to Face. Den 29 maj 2010 kliver jag fram i rampljuset. Under tiden nu som gått så har jag löst, det ena och det andra. Rättsligt på rätt sätt och kaoset under ytan är grönt.
Då, den lördagen så kommer jag hållet ett seminarie i Stockholm. Exakt var, vet vi inte än. När, sen eftermiddag. Seminariet kallar jag ”Face to Face” och kommer vara lite över två timmar. Efter är det mingel i krogmiljö. Seminariet är öppet för bok/blogg läsare så länge det finns space. Men finns det hjärterum så… Räknar med ca 250 personer. Gick ut med det på min andra blogg för några veckor sedan och det är snart cirka 100 anmälda. Vill man komma så ska man skicka en anmälan via mejl till facetoface.wanted@gmail.com (Skriv ett namn och antal som kommer)

Men jag kommer även inom kort gå ut med en massinbjudan till organisationer, yrken som verkar inom vård, skola, politiker och andra grupper. Även media. Håller idag på att leta lokal och har några ställen på gång. En anmälan är inte bindande, men anmäler man sig så har man en plats. Dock så kostar det 100 kr per person som betalas i dörren. Det jag kommer tala om i korta drag är;

Presentation av mig själv
Mitt liv som yrkeskriminell
Den undre världen
Att leva efterlyst
Hur skrivandet räddade mitt liv
Att förebygga i samhället mot kriminalitet.
Om boken och mitt skrivande

Syftet med Face to Face är att offentliggöra mig själv för första gången och att även göra PR för mig som person och föreläsare. Men även få träffa läsare, mingla och tala bok, text och annat kul. Kommer gå ut senare om mer exakt information om lokal med mera.

Kommer även sälja en Limited Edition upplaga av en bok jag nu håller på att skriva som heter: ”Cashpektiv – Wanted Limited Edition 51” Det är en bok som endast kommer tryckas upp i 51 exemplar för mina mest hängivna läsare. Är man intresserad av den boken anmäler man det på plats och utlottning kommer ske vid seminariet om vilka 40 personer som kan få köpa boken. 10 exemplar kommer sen auktioneras ut via internet. 1 exemplar behåller jag för mig själv. Och den går inte att förbokas, muta sig till eller på annat sätt få. Den boken är nummer ett i en serie av fem böcker som också kommer släppas i lika liten limited edition upplaga.

Dock så är jag fortfarande i Thailand. Still living in Bangkok och är snart på väg.

Men visst är hon fin? När hon väcker än med oönskad trafik och portuppgångar som slås upp. Och det är så att det låter puls när man lägger örat till fasaden och i när jag står på Medis känner jag hur Globen ropar. För just i Söder är lunket skönt över Stockholm och det värmer till norr. Och även om slitna minnen kastar mig tillbaks så är hon mitt hem. Och även om hon har en skugga så finns det ljus där jag kan stå och i det är jag hungrig. Hungrig på att besöka mitt favorithak och hungrig på att få göra rätt.
Så just därför viskar jag en lutande viskning i ett hörn av mitt hem att jag är på väg. Att jag snart smeker henne på ett helt annat sätt än för och visst kommer jag stå till svars. Men hon sa att jag var välkommen hem. Och det är skönt. Så vi kanske ses just Face to Face.

// Wanted.
Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”
Besök även min nya hemsida www.davidwantedlarsson.com

Förskjuta en synd

28 oktober, 2009

En som levt på våld och i våld i hela sitt liv. En människa som i över tjugo år nackat sig själv för att kunna leva i detta. Får inte och kan inte tycka synd om sig själv. Speciellt inte när han lever på flykt, speciellt inte när han isolerat sig själv. Det utrymmet som finns har ingen plats för att rugga slitage. Men en bräcklig fläck torkas bort och ansiktet stelnar som förr.

Han undrar – är det nu hans offer ska le? Han undrar – är det styrka att förtränga och inte vika ge?

En tystnad av förr, ett skrik i nuet och en romantiserad mantel av att härdat sig själv. Sliter och klyver men i sucken av styrka tonas förvirringen bort, det övertalar han sig själv. Som om ängslig vore något för andra. Och den ensamhet som finns, är en bisarr trygghet som formats till ett säreget sällskap. Tillsammans vaggas en skugga. Det är nu han talar högt med sig själv och i undran knyter han näven.

Ett erkännande försvagar, säger han svagt. Försvinn för dig själv och blunda, försök sucka utan ljud, ta sekunden som död för att leva tills imorgon.

Och på andra sidan ser han sig själv. Två sextonåringar förvandlas till mördare. En femtonåring har skjutit sin syster och äldre ger vapen för att locka. Skapar monster av barn och våldet kramar de alla. River oläkliga sår för att forma och härda till flykt. En flykt från sig själv som död, för att leva tills imorgon. Det är som en klippbok från förr av hans egna förflutna som fläkts ut i andras öden. Just det faller för honom själv.

Kan raseri botas som sjukdom? Kan svek någonsin läka som kött? För en inlåsning i sig själv, en påtvingad ung som måste straffas, blir amputerad i förmåga att känna och han som flytt för länge sedan, han sveper sitt liv i en tveksam förmåga att visa. Visa om kanten är nära till brant. Om vägen står kluven och om någon frågar om livet som levande död kan ändras. Så vill han spöa sig själv trots att våldet ligger förskjutet och inlåst. Han vill bokstavligen örfila, läxa upp en vilsen, men han frågar sig själv om en blind kan leda.

Det han känner tillsammans med ingen. Trots härdad att inte känna, är att allt har en gräns. Även för honom, en gräns i sig själv, då hårt kan spricka och det stela ansiktet visar annat. Han förstår att han nära är, när verkligheten kommit till tal. En verklighet i våld där han skådat sig själv som en tvångssatt publik. Han förstår det är nära då han talar med sig själv, och benämner han själv som han. Ty slitaget trasar en härdad men förnekelsen över idag, är försvaret för att överleva tills imorgon – som han inte önskar ens själva hatet, det hat han nu försöker svika men som varit hans närmaste vän.

Så i en falsk illusion av trygghet, så i en falsk illusion av tillsammans, frågar han sig själv om han är jag, kanske för att visa någon annan, rätt slätt rakt upp och ner – ta vara på dagen, på livet det som du har.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Rampljusrimm och bekräftelsebehov

22 oktober, 2009

Det kilar en bön över kvarterna jag slagit mig ner i. Den lägger sig som ett tak över taken men moskéns gröna kupol blänker inte idag. För vädret är mulet och i väntan på regn jobbar var person på gatan för sitt. Sliter med matstånd och i varje husblock här i Bangkok görs det familjeverksamhet i hopp om att morgondagen ler.

Stacken är en evig cirkel här av individer som drömmer men många är nöjda med det som finns, det som skapas för stunden. Vid mitt bord, i mitt fönster i denna kultur som är så ickesvenskt, följer jag landet på avstånd som är mitt hem. Läser sajttidningar i mängder, rubriker och artiklar. Läser om mig själv, om andra, skriver om mig själv och om andra. Har åsikter om mig själv och om andra och skådar en hysteri av femton minuter uppmärksamhet…

Ledsen kritiserad Bernsankare som kanske är inne på sin sista duck. Tv4 som säger till trotsig Måns att inte göra en komisk muck. En svärande öppen åsiktsstark Birro i kväll med Ekdal. Är han ute efter en Aschbergspokal? Och i två hundra sekunder försöker Robban ta sanningen ut. Till exempel blotta ett taxiskjut. Generar toppar med mutor och vindkraftsfel. Oj, Sarnecki i kvällstidningskel. Med professoriska råd om krim. Stabila som ett korthus utan lim. Och i Svtkåken sitter Åkesson klistrad efter Aftonbladetdebatt. Maud rasar mot rasistiskt retoriskt snack. Men självaste ordföraden för Muslimiska mänskliga rättighetskommitén går också attack. På Newsmill sätter hon alla i samma fack. Vart fan tog Anna Anka vägen i vår genustwist? Tillfredsställer hon sin make under morgonvkist? Är hon upptagen att salta sniglar, göra låt? Förresten såg ni reportens bröst, blev du kåt? Mycket uppståndelse för lite hud. Vem ska bli bondens brud? Och mitt i allt blir Dano mera lyst och häktad. Mitt i allt blir moralen bortfäktad. För vi fortsätter hångla med rånare som från himlen klev ner. Och litteratur som romantiserar crime allt mer.

Så här sitter jag och undrar om jag verkligen vill simma pöl. I mediarus, mediabrus, eller vill jag ta en enkel öl. Vara anonym, stå skugga, skåla i shit. Skita i champagnen i rampljusmitt. Ska jag motorsåga hårt lite här och där? Eller ska jag promenera solo som faktiskt tär.

Spelar ingen roll om man försöker göra roliga timmen i Berns lokal. Blotta ego i offentlig sal. Det känns som alla vill gå på mattan till årets bal och hålla i ett tackande tal. Det spelar ingen roll, ung som sliten, mediastor eller krimtonårssliten. Det är rampljuset vi vill åt. Alltså uppmärksamhetskåt. Som ligger likt en röd tråd oavsett anka eller damm. Oavsett gärningsman eller offerlamm. Är alla verkligen så förstörda och vill synas eller vinna till varje pris. Till och med Ica som provisoriskt sänkt lappen på sin gris. Krimvärld eller medialand. Samma jävla blodade tand. För att vara någon i det hela. Utan att med grannen vänligt dela. Man går över lik utan etik. Som jag i detta blogginlägg. Talar jag i mitt mediaskägg?

Men hur för man fram en åsikt i förebyggande sak? Utan att vicka på sin sexiga före detta brottsliga bak. Nej, allvarligt så är jag nog inte så bildskön. Visst, vill jag ha lite lön. Visst kittlar media en skvätt. Men viktigast är ju att göra rätt. Att föra en saklig åsikt utan att blotta, sälja sin själ. Och utan att bli under media en anklig träl. Det kanske är lika svårt att sluta mediasimma, som att sluta rimma. På ett sett är det bara sorgligt att se bekräftelsebehov överallt. Att synas ska vara så jävla ballt. Därför lämnar jag sista ordet öppet och slutar rimma just nu. Med en fråga, hur mediakåt är just… ?

Lyssnar klart på moskén i min värld. Ska nog ta en promenad snart och fundera på ett och annat. För viktigaste är nog att gå till sig själv. Men promenaderna på gatorna här brukar faktiskt ge mig väldigt mycket, då perspektivet från de levande här är förmodligen är helt annat, än vad jag tidigare levt i och ser i mitt fönster, om landet där hemma.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Stort helt enkelt

19 oktober, 2009

Jag har gjort fel. I över tjugo år har jag agerat fel så det drabbat många. Inte minst nära personer men även folk jag inte alls känner. Idag är jag den första som påstår det och försöker göra rätt. Det är en lång väg att vandra men någonstans måste man börja.

Frågan är hur jag kommer balansera det så kallade rampljuset. Kommer jobba hårt för att släppa fler böcker och hoppas på att min skrift kommer att ha betydelse. Även i andra forum där jag kan göra mig hörd med att smattra tangent och ge min åsikt. Men med det kommer en scen som jag egentligen inte vill stå på och det kan tyckas dubbelt av mig. Men så är det.

Visst media är media och PR är PR, att vandra mot en bra försäljningssiffra är ju mitt mål, då det i sin tur underlättar för att få ytterligare plats och belysning. Texten isig behöver knuff oavsett litterär styrka för att nå läsare. Den ensam påverkar ju ingen om ingen läser.

Mina fel är min styrka. Då det jag upplevt, gjort och gått genom tillsammans med mitt nya vapen, min skrift, kan påverka i rätt riktning. Men balansen är hårfin för mig själv hur pass jag kommer agera i framtiden då jag inte är själv i skutan. Bredvid mig, men på andra sidan jorden, sitter min mor och far, min son, och mina syskon plus andra nära som redan idag drabbats hårt av mitt stora ego som jag haft i hela mitt liv. Det sista jag vill är att de drabbas ännu mera. De är självklart stolta för att jag försöker göra rätt och hittat ”skrivandet”. Visst, jag förstår och kommer nog själv inom snar framtid att gå ut med mitt namn. Jag förstår att det kommer att komma ut ändå. Men jag har själv inget egetintresse att njuta rampljus och scen. Just för att jag inte vill mina nära ska drabbas. Dessutom skäms jag för mina fel.

Men det är en balans som jag kommer försöka balansera väl. Kanske borde jag hängas ut och få skämmas, kanske är det inte mer än rätt. Men att frossa i media i ett egosyfte är inte mitt mål. Dock så vill jag påverka så unga inte behöver gå genom den skit som jag satt mig själv i.

Jag får ständigt höra åsikter, eller läsa åsikter i olika forum på internet där det påstås både det ena och andra om mig. Allt från rent förtal till smutskastning och visst, det är lugnt och det har jag räknat med. Går inte sönder för det. Värre har jag varit med om. Men när tunga kultur profiler och samhällets profiler sitter soffa i rikstäckande tv och talar om mig, vill jag gärna tycka till. Speciellt om de sprider fördomar utan belägg. Speciellt när de har helt fel utan verkar ha någon som helst aning om saklig fakta.

Likaså som jag tackar de som tagit upp min bok på positivt sätt i recensioner och tv, tycker jag till om någon brer ut sig på min bekostnad. Visst, får det göra det efter allt jag ställt till med. Men nu när jag gör allt i min makt för att hitta rätt, nyttjar jag åtminstone rättigheten till att slägga tillbaks i text om jag anser de har fel.

Syftar självklart på inslaget i ”Efter tio”. Det är stort att erkänna att man gjort fel. Och denna gång syftar jag inte på mig själv. Denna gång syftar jag på att jag fick ett mejl från David Lagercrantz som ber om ursäkt på ett mycket bra sätt, efter det han sagt i programmet. Det betyder mycket för mig att få sådana ord. Speciellt i den situationen jag sitter och arbetar med att utveckla mitt skrivande hårt, för att kunna påverka med min text. Uppskattar David Lagercrantz ord mycket, då de i sig ger kraft för mig att fortsätta göra rätt. Stort helt enkelt, tack David.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Spökskrivare är jag absolut

15 oktober, 2009

I programmet ”Efter tio” med Malou på TV4 läste Allan Svensson upp mina första rader ur min bok ”Jag är Wanted”. Som en början i en diskussion om crimeglamouren i litteraturen. Tack Allan för att du marknadsförde min bok. Speciellt när du gjorde det motvilligt, vred dig i stolen efter och tycket att jag målar upp mina brott i ett syfte att smycka mig själv. Antar att du gjorde det motvilligt också för att du tycket det är moraliskt fel att även jag ska få gå under tryckfriheten och få berätta min story. Du blev ju upprörd över min prolog och alla kanske inte har rätt att få berätta sin story?

Du borde ju för ditt eget bästa också påpeka att du bara läst prologen och byggt dina fördomar på den. Alltså dömt ut en hel bok på 422 sidor, när du läst två. Skulle du läsa min bok så märker du att den är mer än så. Det sista jag vill är att försöka förstora min kostym. Men tack vilket fall som helst för uppläsningen, den var tårta.

Malou börjar sedan fundera över hur ett sådan etablerat Bonnierförlag kan ge ut den här boken. Och hon har dessutom blivit erbjuden att intervjua mig, men tackade nej. Varför då? Kan jag då börja fundera på. Så vi kan fundera tillsammans Malou, på två enskilda håll. Men förmodligen så är det lättare att tala om någon än med någon. Du borde ju vara van tycker man. Förresten så tror tydligen detta etablerade Bonnierförlaget att boken kommer sälja på grund av mystiken runt den, säger du. Och vet du vad. Det gör den, som smör smälter i solsken. Är en av höstens debutanter som sålt absolut mest. Men det vill vi ju inte, eftersom prologen är upprörande enligt Allan och resten av boken ska vi ju inte läsa.

Och sedan glider David Lagerkrantz in på en soffmacka med iver och ville påpeka att jag är en skicklig skribent och just därför blir han misstänksam. Han menar att handlingarnas män som ägnar sig åt brott, spänning och adrenalin inte har ro att sätta sig att skriva en bok. Men planera ett rån som kräver långt tålamod och att sitta bakom lås och bom, i låsta kvadrat, i år kan vi göra. Men David, det är sant att kriminella inte kan skriva, vi kan ju inte läsa heller. Eller inte heller matematik, eller jo det måste vi ju studera. Hur ska vi annars kunna räkna pengarna? Konstigt argument David, men jag skrev boken på två månader och jag vet inte hur länge du sitter framför datorn och pular meningar och ord för att få till en bok. Två år? Eller är jag fördomsfull nu. Då jag tror det eftersom du har lika många knappar uppknäppt på skjortan i inslaget, som Volkan har i min bok – ett par för mycket. Men det har ju inget att göra med varandra kanske du säger då. Ja just det. Och du säger att min början är en klassisk början på en svensk deckare. Vi kriminella ser inte på deckare. Nej vi alla blev bannlysta från tven för evigt när vi var små, så hur kan jag någonsin listat ut hur en deckare börjar?

Hasse Hasse, ibland undrar man. Du säger; ”Antingen så är det en spökskrivare som skrivit den här boken eller så finns killen inte.” Vad överraskad du kommer bli. Jag har inte skrivit en text som kommer kamma hem nobelpriset. Men tackar för smickret. Nej jag har rippat en verklighet, min verklighet utan smink och lagt den på bordet. Ni borde ju läst den eftersom era åsikter är så starka. Någon borde ju också kanske tagit kontakt med journalisten på DN som varit här och träffat mig. Och visserligen går jag runt här som ett spöke i Bangkok på eviga promenader, och skriver gör jag. Så på ett sätt har du rätt Hasse, att jag är en spökskrivare.

Sedan så satt Birro också i denna soffa men jag hörde inte om han sa något för jag var tvungen att gnugga spökvaxet ur örat.

Men tack för reklamen, det värmer trots att ni kanske borde gjort en lätt undersökning om vad jag faktiskt står i sakfrågan om crimeglamour i huvudtaget. Eller jag och jag, eftersom jag inte finns. Har för mig att jag var den första som reagerade och faktiskt skrev ett inlägg på newsmill.se  och på den här bloggen om hur den bör bekämpas, nu när den är på tapeten så mycket rent litterärt. Men jag kan ha fel. Kan ju ha misstagit mig på om det var jag eller någon annan.

Skärpning på er, för eran skull. Är det så lätt på andra sidan, att få sitta tvsoffa och tala Kling och Klang. Att kamma hem deg, som någon kändis, om saker man har no clue om. Så förstår jag verkligen inte varför jag varit kriminell i tjugo år. Nej just det, det hade ju inte med pengarna att göra – utan trygghet och andra djupare saker som jag försöker visa i min bok för de som vill läsa.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Helikopterrånare och Reinfeldt sida vid sida

28 september, 2009

Läser i media att mannen som misstänks vara föraren till helikoptern i värdedepårånet i Västberga har fångats på bild tillsammans med Reinfeldt och jobbat åt kändisar. Blir jag förvånad?

Inte det minsta. Dessutom är han snäll och de andra i ligan är också snälla säger grannar och bekanta. Nu vet vi ju inte om dessa gossar är skyldiga, eller ja i våra ögon är de ju redan dömda eftersom polisen är tvärsäker på sin sak. De har hittat bevis som knyter personerna till rånet. Jag gissar på delar av byter kanske.

Men jag blir som sagt inte förvånad att den undre världen har letat sig in i samma rum som just vår egen statsminister. För den världen finns närmare än vad du tror och andas samma luft i samma rum som svensson och topparna i vårt samhälle. Det behöver inte vara i form av korruption men den finns där, nära i någon form.

Och det är en viktig del anser jag att ta upp, hur nära den faktisk är. Det är inte svart eller vitt utan det är grått där den undre världen sammanflätas med svenssons vardag konstant. Min gissning är att denna förare till helikoptern inte har gjort detta för spänningens skull eller för att han kanske kommer blir rik. Jag gissar på att någon sorts av hot ligger bakom, utpressning eller att han försatt sig själv tidigare i en situation som han inte kunnat ta sig ut. Och blivit erbjuden detta för att bli lämnad i fred. Spelskuld eller liknande. Men det är bara en gissning. Vad vet jag?

Sitter här idag väldigt långt från er verklighet i Sverige och gissar men har lång erfarenhet av hur världen i skuggan ser ut och hur nära den ligger. Själv så ägde jag ett byggbolag med över trettio anställda. Där minst hälften hade nära anknytning till den grova kriminella världen. Firman var bäcksvart kan man säga, svarta löner och arbetskraft som verkligen var förankrad i skuggan. Flera av mina anställda har direkt arbetat åt tunga kriminella organisationer och faktiskt arbetade åt dessa samtidigt som de knegade hos mig.

Vi arbetade åt DE största byggföretagen då och då, där jag ibland mutade till mig arbeten. Dessa tunga kriminella arbetade direkt på arbetsplatser som var statligt ägda, som till exempel Karolinska sjukhuset och hör och häpna jag själv har varit med och renoverat – Kronobergshäktet. Under tre års tid var min verksamhet igång bland ”er” och fikade tillsammans med personal, snacka väder och vind och jobba vägg i vägg eller i samma lokaler. En gång så hade jag faktisk en så kallad torped ute och jobbade åt en av våra största författare. Han hade tidigare drivit in pengar åt mig och även utförd direkt våldsamma hot mot leverantörer åt firman. Han plus några ytterligare anställda som inte var direkt ”gröna” jobbade åt författaren, i dennas hus i över ett halvår. Själv så pyssla jag då bara med ekobrott och lagt rån och indrivningar på hyllan. Jag satt bara med på byggmötena och slängde några ord med henne/honom, diskuterade bygg, väder och vind då denna var helt ovetande att det sprang massa kriminella typer i vardagsrummet. Så visst var vi nära, andades samma luft och var i samma rum. Och så är det. Lite ironiskt eftersom jag idag själv är så kallad ”författare”. Skulle jag då veta att jag senare skulle skriva böcker skulle jag nog skrattat rakt ut.

Den kriminella världen befinner sig granne och bredvid. Den tydliga gräns som svensson tror sig finnas, existerar inte. Och det kan vara värt att tänka på. Dessutom så anses jag också vara snäll. Varje fall bland mina nära och mina bekanta och skulle du ta en fika med mig skulle du förmodligen tycka jag var helt okej, kanske till och med jävligt schysst. Undra vad statsministern tyckt om helikopterföraren?

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Rånporr och sju mille belöning på tapeten

25 september, 2009

Säkerhetsbolaget G4S har gått ut med en belöning på 7 mille för info om depårånet, som kan leda till ett gripande. Och det gör de helt rätt i anser jag. Inte minst för deras egen trovärdighet och för att det skakar rejält om i grytan i den undre världen.

Polisen kommer förmodligen dränkas i tips men detta kommer att sätta ett kaos i den undre världen där girighet och egoism övervinner lojalitet och en så kallad tjuvheder som inte finns. Det gäller att få rånarnas planer i gungning. För visst har de planer som sträcker sig längre än tills idag. Och är det så att någon person som är inblandad eller vet något som kan leda till ett gripande, och känner sig orättvist behandlat av rånarna så kommer denna att läcka. Vi har även en stor avundsjuka som också kommer träda ikraft betydligt större genom den stora belöningen. De som bara vill röja andra ur vägen.

Självklart så vet många i den undre världen om vilka dessa rånare är och i denna värld så har man lika många ovänner som vänner så en så stor belöning skakar om rejält. Det spekuleras i att det är soldater från utlandet men jag tvivlar starkt på det utan sätter mina kort på Stockholmskillar som är huvudmän i gruppen.

Summan som G4S går ut med är så pass stor så jag börjar spekulera i bytet är väldigt mycket. Själv så trodde jag att belöningen skulle ligga på en eller två mille, men sju miljoner är väldigt mycket och tyder på att bytet är riktigt stort. Att de redan nu går ut med denna belöning ökar chanserna att bytet också återfinns som förmodligen är säkerhetsbolagets ena tanke med det hela. Varje dag som går är chansen större att pengarna aldrig kommer att återfås. Men så är inte fallet med jakten på rånarna. Jag tror att de har ca två till tre dagar på sig att göra så pass många gripande så att pengarna kan återfås. Efter det är det kört. Är rånarna svenskar och bosatta i Stockholm har polisen mycket god chans att få fast dem oavsett tid.

Om det är utländska kriminella som slagit till som jag tvivlar på är chanserna mycket mindre på grund av att polisen inte redan har kartlagt dem. GW Persson nämnde att cirka 100 personer i Sverige skulle klara av att ligga bakom en sådan här grej men enligt mig är det betydligt färre. Vi talar då om hjärnorna och delar av gruppen. Sedan kan de i sin tur ha rekryterat folk. Jag skulle tippa på att det inte är mer än tjugofem personer som skulle kunna ligga bakom och de skyldiga i den klicken bör lätt skakas fram med sju mille som belöning.

Polisen arbete kan kritiseras hårt och kommer få ta många smällar. Thomas Bodström går ut med något sexpunkts program idag för att bekämpa den organiserade brottsligheten. 200 miljoner vill han öronmärka och det är kanske bra att bygga upp ett svenskt FBI. Men om inte 200 miljoner också kommer att öronmärkas för att förebygga i yngre åldrar så spelar det ingen roll. Utan nästa Thomas Bodström kommer om fem år igen behöva öronmärka ytterligare massa hundratals miljoner, kanske det dubbla. Just för att försöka kapa topparna i den organiserade brottsligheten. Och då kommer flera säkerhetsbolag dessutom få hosta upp riktigt stora belöningar för att rädda sig själva.

Polisen har idag lika stor press på sig att klara upp soppan som rånarna har satt på sig själva att komma undan. Det är en nu en jakt utan dess like i Sveriges kriminalhistoria. Och media skapar en orgie av rånporr.

Men det är dags att starta en seriös debatt att samhället, inte bara målar upp glamouren av kriminaliteten och den undre världen som detta massmediala pådrag skapar. Speciellt nu när hela svenska folket och även stora delar av världen fascineras av gårdagens helikopterrån. Det går inte att stoppa den glamorösa bild som målas upp av denna värld, för det säljer, men just därför är det viktigt att överskugga detta med hur det faktiskt är, i denna undre värld. Och det är långt ifrån glamoröst.

Kan bara tänka mig hur rånarna känner sig. Med ett pris på sitt huvud på sju miljoner. Förmodligen är de väldigt trängde och kanske ett kaos bryter ut och en vetskap börjar gå upp för dem att de har en lång volta framför sig. Det har långt ifrån lyckats än kan jag lova.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Kulturellt ansvar att visa nittionio procent skit?

19 september, 2009

Sveriges kultur har ett ansvar att lyfta fram skuggan av det kriminella. Att visa baksidan av gängkulturen, den organiserade brottsligheten och den tunga kriminella ”kultur” som plöjer sig fram i landet. Sveriges kultur måste också överskugga glamouren, i den brutala värld som film och bokkulturen idag målar upp.

Intresset, inom litteraturen, har aldrig varit så stort för det svenska folket som nu, för att suga i sig vägen till snabba cash, att bläddra tillsammans med svenska maffia, mysa med infiltratörer och vilja se insidan eller knyta band med blodsbröder. Det är crime på tapeten.

Aldrig fuck upp – igen, säger vi till kulturen och djupa sår av 7:3 har fortfarande inte läkt klart. Men längtan efter att gotta sig i glamouren är för stor för att sopa under mattan. Inte bara bland de kriminella själva, utan även bland vardagliga svensson som också vill hångla med crimeglamouren och ta den med sig hem, till sängen eller soffan i vardagsrummet. Och fly en stund i dess ondska och koncept.

För det är glamour som visas. Speciellt när man ska skapa en snabb, hel kriminell Stockholmsvärld, på mindre än två timmar bioduk, trycka ner en hel Alcatrazvärld i bok eller teckna 145 gängkrig. Mycket är fiktivt, precis som de mesta våld vi får ta del av i kulturen. Svensk maffia motverkas dagligen av samhället och har fått hård kritik för hur den skildras i litterär form, från kriminalvården – just för att de tycker att den glamouriserar denna värld. Vi kan lägga fram fakta rent journalistiskt och vi kan blunda för den. Vi kan också måla upp en glamourös värld av våld och K, i vardagsrummet. Det handlar om cash, säger någon och schablonkaraktärer visas, tatuerade hårda guldkedjegossar som inte backar för något. Gäng som gör allt för att bli störst och brutalast, fest och högklackat. ”I never fucked anybody in my life that didn´t have it coming to them. You got That? All I have in this world is my balls and my word and I don’t break them for no one. Do you understand?” – är en bekant fras som får många att rysa. Vissa av behag

Denna bild kan kulturen inte stoppa, för det säljer. Och att det säljer är ett bevis på att bilden letar sig ner i åldrarna. Vi bör tackla fakta, inte blunda och vi bör även lyfta fram det tredje, som egentligen är den absolut största sidan av myntet, cashen, gängkulturen och kriminaliteten. Att nittionio procent av dess värld, när man skalat bort glamouren, består av rent helvete. Ett helvete rent känslomässigt, ensamt och totalt inlåst av sina egna handlingar. Denna värld kryllar av ensamma själar som irrar i mörkret och inte värderar sina egna liv eller andras. Denna hårda brutala iskalla värld skapar, tränger in och skalar bort just livet, för de som själv befinner sig i den. I stället handlar det om ett träsk av droger, svek, otrygghet, rädsla, och denna värld skapar falska illusioner om hur man finner sig själv med ord som makt, våld och respekt.

Det sista en kriminell vill höra är  ”du är ett offer”. Men så är fallet och vi kan lyfta fram kalla fakta och gärningsmännens offer, men ack så viktigt att också lyfta fram den riktiga verkligheten. Just för att visa, bevisa att – Glamouren är 1 %. Resten är skit.

För denna bit av dagens kultur påverkar stort och det ligger på Sveriges kulturella axlar att visa flera sidor än en. För att förebygga och överskugga hur den kriminella världen speglas idag av snabba maffiga böcker om kriminella gängkulturer. Det handlar om jakten på cash, javisst. Men varför? Och vem är han som jagar? Hur känner han egentligen bakom sin jakt och vad består de 99 procenten skit av?

Sveriges kulturella kraft måste ta större ansvar för att denna typ av kriminella kultur lyfts fram som en motvikt till glamouren. Allt annat är rent kriminellt. Själv är jag före detta yrkeskriminell och har levt i skiten i hela mitt liv. Befinner mig idag på flykt i Thailand, från både svenska myndigheten men också den undre världen. Jag har svårt att se mig som ett offer, vill inte klä mig den rollen men jag förstår, anser, kritiserar och påpekar för kulturvärlden i hopp om att de inser, dess roll. Inte för min skull, utan kanske för din eller din grannes sons skull. För om inte, så kommer denna värld, och kanske han, med en gängtatuering, eller nysnortad av kokain, se till att du får uppleva den undre världen betydligt mycket närmare än i en bok och på bio. Den kommer mer än bokstavligen ta sig in i ditt hem. Och efter det har den fiktiva glamouren slukat ännu ett offer. Eller två, i jakt på cash och visst fan gick det snabbt?

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Absoluta botten

17 september, 2009

Det är ingen barnlek att leva på flykt. Inte minst för psyket, att hela tiden försöka hålla grönt i lådan och kunna tänka klart. Det börjar närma sig två år som jag levt bland främmande språk och vimsat runt i en kultur som kan synas som andra sidan myntet, om man tänker svenskt.

Gillar dock delar av kulturen, medan vissa ting förstår jag mig inte på. Självklart så ska det inte vara någon lek att hålla sig borta. Vissa kanske glider räkmacka om degen är tjock. För det kryllar av folk som flyr både här och i grannländerna. Men som man bäddar får man ligga heter det ju slitet.

Thailand säger någon, och landet låter palmer och sköna stränder. Men för mig är Thailand, bara ett kvarter nästan. En promenadstråk och två seven eleven. De två ligger nästan mitt emot varandra med tjugo steg i mellan. Och stråket jag går på är lika inrutat som tårtbitarna på Kronobergshäktet. De tårtbitarna som kalls just promenad.

Har idag mat för dagen och tak över huvudet. Behöver inte så mycket mer. Ibland har det knappt funnits men i detta totalt overkliga kaos så har jag funnit hopp. Och det är nog ingen myt att det sista som lämnar en människa är just hoppet. Ser dagligen folk som har det betydligt mycket värre än vad jag har och kan inte i deras ögon se något som ens liknar hopp. Det är som en mänsklig bit har lämnat dem helt.

Men hur fan gör man för att trasa vidare, dag in och dag ut i samma promenadstråk och ligga och fästa blicken på samma väggar? Det är faktiskt väldigt underligt hur man fungerar som människa. Att kroppen och psyket vänjer sig och alltid hittar utvägar. Varje fall mitt psyke och det är kanske för att jag hela tiden bygger upp just hopp, för mig själv. Och ser att andra har värre.

Varje dag vaknar jag och har små små rutiner som jag byggt upp. Dessa gör att jag tar mig genom det hela i ett tänk om att göra något hela tiden för att förbättra min framtid. Stod utan tak förut här och utan mat. Tyck inte synd om mig för skit ska jag ha. Men när botten är nådd, spelar hjärnan och känslorna ett spratt med än. Det är som det slår knut på livet totalt och man blir helt tom inombords. Helt blank av att just inget. Men i det läget, fängslad i ett total ovetande träder någon slags överlevnadsförmåga in. Vilket fall för mig. Något som ger styrka i ett aldrig mera.

Men det är synd att det ska till så mycket för att man ska förstå.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp