Författaren och debattören Lisbeth Pipping har engagerat sig i Marks kommuns agerande i fallet med barnen som omhändertogs från familjehemmet.
– De här barnen rycktes upp helt i onödan från en omsorgsfullt uppbyggd trygghet dit de tagits för att skydda dem från livsfara, skriver hon i sin debattartikel.
Mellan 1920 och 1995 placerades minst 250 000 barn i fosterhem och barnhem av den sociala barnavården i Sverige. Många fick det bra, medan andra utsattes för misshandel, sexuella övergrepp och slavarbete. I dag är dessa barn vuxna och har fått komma till tals i en statlig utredning, Vanvårdsutredningen, för att få upprättelse men också för att förhindra att barn råkar illa ut i dagens Sverige. Det senare har varit ett starkt motiv för att delta i utredningen – man vill medverka till att dagens barn inte drabbas av samma kränkningar och övergrepp.
Dessvärre kommer vanvårdade barn fortfarande att behöva placeras i ett nytt hem, men inget barn ska behöva få sin barndom söndertrasad för att socialtjänsten agerar oöverlagt eller misslyckas med att sörja för barnets bästa. En annan utredning, Barnavårdsutredningen, skall därför utgöra underlag för en ny lagstiftning gällande barns status och sociala situation. BBIC, Barnens behov i centrum, är ett begrepp och en metod som skall hjälpa ansvariga att ta rätt beslut.
Trots intentionerna i de här två utredningarna, och en ökad medvetenhet om barns sociala behov, har ett socialtjänstkontor i Västra Götaland, nyligen agerat på ett sätt som grovt åsidosätter två små barns behov av trygghet och kontinuitet. Fallet visar dels på hur egenmäktigt socialsekreterare kan agera, dels på vikten av kommunikation mellan två kommuners socialtjänster.
Historien börjar när en tre veckor gammal flicka och hennes elva månader gamla bror blev tvångsomhändertagna eftersom deras mamma inte hade förmåga att ta hand om dem. Socialsekreterarna genomförde ett korrekt och nödvändigt omhändertagande, men behövde hjälp av femton poliser på grund av de hot som socialsekreterarna utsattes för.
Syskonen placerades i ett familjehem som långsamt och varsamt lyckades bygga upp deras trygghet. Barnen träffade sin biologiska mamma två gånger om året under tillsyn, ett umgänge och en umgängesform som bedömts rimlig med hänsyn tagen till omständigheterna, då det av olika orsaker var riskfyllt för barnen att träffa mamman. Mamman, pappan och storebrodern i familjehemmet blev de allra viktigaste personerna i barnens liv, de som tröstade när de trillat och slagit sig, de som nattade och som vakade ut deras mardrömmar. Barnens identitet skyddades dessutom för deras och familjehemmets säkerhet.
Efter nästan fyra år, sommaren 2009, flyttade mamman till en annan kommun och fick ett sjätte barn med en ny partner. Socialtjänstsekreterare i den nya kommunen ifrågasatte nästan omgående målsättningen med placeringen och började agera för att ge den biologiska mamman en ny chans att visa att hon nog klarar av att vara förälder. Dock utan hänsyn till barnens historia, situation, trygghet eller familjehemmets uttalade oro för barnens reaktioner på det nu utökade umgänget.
Den 28 oktober 2009 hade socialtjänsten gett familjehemmet besked om att förbereda barnen för några timmars umgänge med den biologiska mamman. Innan familjehemsföräldrarna lämnade över barnen till de väntande socialsekreterarna frågade pojken om och om igen: ”Ni kommer väl och hämtar mig sedan, visst hämtar ni mig?” Familjehemsmamman kramade hårt och sa: ”Vi syns om några timmar.” Pojken vinkade så länge han kunde se dem.
Fyra timmar senare möts familjehemsföräldrarna av två socialsekreterare som bryskt meddelar att barnen omhändertagits med omedelbar verkan och att de aldrig kommer att få träffa dem igen. Den 28 oktober 2009 hände det som pojken fruktade mest av allt. Pojkens och hans lillasysters mamma, pappa och storebror är plötsligt borta. Pojken och hans lillasyster fick inte ens ta avsked. De fick inte heller sina gosedjur med sig, de som kanske kunde ha tröstat åtminstone lite grann då de förtvivlat gråtande skulle somna i det helt främmande jourhemmet någonstans i Sverige.
Vem ska de nu lita på – vad händer dem härnäst? Ibland måste man omhänderta barn snabbt. Det ska enbart ske när barn är i akut livsfara och åtgärden skall godkännas av länsrätten inom två veckor. De här barnen rycktes upp helt i onödan från en omsorgsfullt uppbyggd trygghet dit de tagits för att skydda dem från livsfara. Som motiv har socialtjänsten låtit meddela att familjehemmet inte varit samarbetsvilligt. Detta var inget som den placerade kommunen uppfattat. Något formellt underlag för beslutet har inte presenterats.
Familjehemmet är också skadat. Sonen förstår inte varför hans familjehemssyskon inte får vara med honom. Familjehemsföräldrarna har chockat tvingats inse att de inte har någon rätt att bevaka barnens intressen. Deras uppdrag upphörde nämligen med omedelbar verkan. Fyra års engagemang var plötsligt värdelöst.
Fallet är anmält till länsstyrelsen, nu har vi fått svaret kommunen gjorde fel, men oavsett granskningens resultat är de här barnens tillit till vuxenvärlden med all sannolikhet knäckt för all framtid. Fallet visar att barn fortfarande utsätts för myndighetsövergrepp. Inget barn ska någonsin behöva uppleva någonting liknande. Det går inte att skylla på okunskap, då vi i dag klart vet behovet av anknytning och trygghet. Något varenda socialsekreterare som arbetar med barn borde se som det viktigaste Socialtjänsten är en viktig del av det svenska trygghetssystemet och ska garantera kommuninnevånarna trygghet I en del kommuner är det precis tvärtom, socialtjänsten skapar otrygghet och då kan bli riktigt otäckt för den enskilde och särskilt utsatta är barnen.
Av
Lisbeth Pipping