I helgen fick den tidigare polisen Hasse Brontén känna på hur det var att vara på andra sidan. Efter en utekväll konfronterades han med polisen när de grep en av hans vänner för narkotikabrott.
– Jag har sprungit på ravepartyn, på alla uteklubbar i stan och jagat knark.som polis. Nu stod jag på ”andra sidan” och det fascinerade mig. Jag blev så förvånad över hur dåligt bemötta vi blev, skriver Hasse.
Efter att ha uppträtt på Norra Brunn så var vi ett gäng som gick vidare ut i Stockholmsnatten. Tillsammans med den irländske komikern Andrew Maxwell, Mårten Andersson och Fabian så begav vi oss till Hells Kitchen. När stället stängde så tog jag en korv utanför och då kommer Mårten och berättar för mig att Fabian har blivit gripen för narkotikabrott av polisen. What?
Det här skulle visa sig bli synnerligen intressant. Jag precis som Mårten ifrågasatte polisens beslut eftersom det var helt uppåt väggarna fel. Och det här var inte polisen Oskars kväll. Han verkade extremt osäker och hade inte riktigt grepp över situationen. Polismannen hävdade att Fabian visade tecken på narkotikapåverkan och att vi alla fyra också visade tecken på att ha tagit nåt. Kom igen! Vi hade alla druckit öl men hade tyvärr inte ens lyckats bygga upp nån fylla att skryta med.
Det intressanta med hela den här situationen är att det var jag och en kollega som skrev den första rikstäckande utbildningen för svensk polis i hur man kan se tecken på påverkan hos personer (Drogtecken & Symptom 1994). Vi hade varit i fyra veckor på kurs hos LAPD. Sen jobbade jag i cirka åtta år på det sätt som Oskar jobbade mot oss i lördags morse. Jag har sprungit på ravepartyn, på alla uteklubbar i stan och jagat knark. Nu stod jag på ”andra sidan” och det fascinerade mig.
Jag blev så förvånad över hur dåligt bemötta vi blev. Jag har aldrig fattat mig på poliser med attityd? Vad är grejen med det? När jag ställde för många frågor så skrek Oskar ”flytta på dig”, och ”backa”. När jag inte gjorde det så fick jag två händer i bröstet och blev med kraft puttad bakåt. Mårten fick samma behandling. Oskar hade också tagit upp sin burk med pepparspray som han stod beredd med. Han berättade för mig med vilket lagstöd han utövade våld på oss. Synd att jag i två år på Polishögskolan undervisade i det som Oskar nu helt hade fått om bakfoten. (du hade väl inte mig som lärare Oskar, för då gick inte all info fram).
Fabian satt snällt i polisbussen och väntade på att få åka med in till stationen för att lämna ett urinprov. Ytterligare poliser kom som inte var insatta i ärendet och fick försöka försvara ingripandet. Jag slutade tjafsa till slut. Har poliserna bestämt sig så har dom.
Jag är egentligen inte arg på att Oskar ville ta in Fabian på urinprov. Det var förvisso ett misstag och det ska absolut finnas utrymme för att göra vissa misstag som polis. Jag gjorde ett antal sådana själv under mina år som polis. Nej, det som gjorde mig förbannad var bemötandet.
Jag frågade Oskar vilka tecken på påverkan som Fabian uppvisade, men jag fick inga svar. Det är inte konstruktivt att som polis säga: ”jag heter Oskar X, anmäl mig”, eller skrika ”backa” och putta iväg folk.
Polisarbete handlar så otroligt mycket om dialog, dialog, DIALOG. Oskar stod där civilklädd men betedde sig precis som om han var i kravallutrustning, bredbent och redo att ge oss en salva av pepparsprayen. Svälj prestigen och prata med oss istället!
Vad hände nu med Fabian då? Hur mycket knark hade han i kroppen? Det får vi aldrig veta, för poliserna tog inte in honom till stationen. Jag vet inte varför poliserna ångrade sig, men dom släppte honom efter ett samtal och enligt Fabian var de jättetrevliga..
Av
Hasse Brontén