Den 24 mars 1980 infann sig journalisten Berit Hedeby på kvinnofängelset Hinseberg. Hon hade hjälpt en svårt handikappad kollega att ta sitt liv och dömdes därför till ett års fängelse för dråp .
Journalisten Berit Hedebys kollega var 44 år gammal när han dog 1977. Mannen led av MS och var näst intill helt förlamad sin sista tid i livet. Några år tidigare hade Berit Hedeby startat föreningen Rätten till vår död.
I sin bok Ja till dödshjälp avslöjade Hedeby att hon hjälpt kollegan att avsluta sitt liv. Läkaren som bistått Hedeby med tabletter, insulin och injektionssprutor ställdes inför rätta tillsammans med Hedeby lite drygt ett år efter dödsfallet. De åtalade ansåg inte att de hade begått något brott utan bara uppfyllt en människas önskan om att begå självmord.
Den 29 och 30 maj 1977 gavs den svårt MS-sjuke kollegan tabletter, men han överlevde detta. Vid det tredje dödshjälpsförsöket en vecka senare fick han även insulin insprutat och avled. Vad tingsrätten hade att ta ställning till var bland annat den avlidnes dödstestamente och att mannen i artiklar uttryckt en önskan att få dö. Han hade varit livrädd för att hamna på långvården utan möjlighet att kunna ända sitt liv.
Läkaren dömdes till åtta månaders fängelse för medhjälp till dråp. Läkarens legitimation drogs in och han tog sitt liv en vecka efter att han blivit av med sin legitimation. Tingsrättens domare, Carl-Anton Spak, ansåg att Berit Hedeby var skyldig till dråp och hon dömdes till åtta månaders fängelse. Tingsrättens dom överklagades av Hedeby. Både hovrätten och Högsta domstolen skärpte straffet till ett års fängelse. Hon blev dock villkorligt frigiven efter sju månader.
Av
Patrik Nyberg