– Häxjakten verkar inte ta slut. Trots att jag är dömd och avtjänar mitt straff fortsätter åklagaren Ingela Svensson att offentligt hoppa på mig, säger Tito Beltran.
Han har lämnat anstaltslivet bakom sig och fått fotboja. För Crime News berättar han om våldtäktsanklagelserna, rättegången och tiden i fängelset.
Efter att ha tillbringat ett och ett halvt år i fängelse beslutade Förvaltningsrätten att Tito Beltran skulle kunna få ha fotboja för att ha möjlighet att vara med sin familj och arbeta den tid som är kvar av straffet.
– Det är som att ha en klocka runt fotleden, säger Tito Beltran och visar fotbojan som ska sitta fast i någon månad till.
Det är nu fem år sedan Tito Beltran anmäldes för sexuellt utnyttjande av en sexårig flicka. Därefter kom ytterligare en anmälan om våldtäkt av artisten Maria Lundqvists barnflicka som skulle ha skett under en turné nio år tidigare. Båda fallen fick stor uppmärksamhet i media och efter flera rättegångar fälldes Tito Beltran i oktober 2008 i hovrätten för bland annat våldtäkten på barnflickan och sexuellt utnyttjande av den lilla flickan.
– Jag ville självklart gå ut i media och försvara mig emot alla falska anklagelser som åklagaren riktade mot mig, särskilt den om att jag hade smittat flickan med herpes. Men min advokat sa att jag skulle vara tyst i media för att jag inte fick bryta sekretessen. Vi var säkra på att jag skulle bli friad även i hovrätten, men så blev det inte. För mig är det obegripligt att de kan fälla en person efter nästan nio år, utan teknisk bevisning, på ren hörsägen i ett ord-mot-ord-mål. När domen väl kom trodde jag inte det var sant. Hade jag gjort det jag dömdes för hade jag inte kunnat leva med mig själv, säger Tito Beltran.
Du säger att du är oskyldigt dömd. Varför blev du då anmäld för övergreppen?
– Mitt misstag var att jag hade en affär med grannfrun, mamman till den sexåriga flickan. Det blev som en lek, en farlig förbindelse. Vi var två om den historien, men det var jag som blev den skyldige. Sen åkte jag på turné och min fru träffade sin nuvarande sambo. När jag kom hem skilde vi oss och först flera år senare, när jag var omgift, blev jag polisanmäld. Det var grannfruns man som påstod att jag förgripit mig på deras sexåriga dotter flera år tidigare. Det var en ren hämnd för att jag hade ett förhållande med mamman. Visst, jag hade sex med kvinnan, det erkänner jag, men jag har aldrig rört deras dotter. Jag har sex barn själv och bara tanken på att göra illa ett barn äcklar mig.
Åklagaren Ingela Svensson, som drev målet med den lilla flickan, gick i dagarna ut i en artikel på Newsmill där hon skriver att hon är övertygad om din skuld eftersom hon tagit del av hela bevisningen.
– Det är helt horribelt hur en åklagare kan uttala sig på det viset. Dessutom har hon mage att fortsätta att försöka få det att låta som att jag har smittat flickan med herpes. Jag testades och har inte könsherpes och det har inte flickan heller, ändå byggde Ingela Svensson ett åtal på det. Det var falska rubriker överallt om den där könsherpesen som Ingela Svensson bluffade med. Det var så häxjakten sattes igång och nu fortsätter den tydligen. Någon könsherpes har jag aldrig haft och det är konstaterat. Och om jag hade haft det borde väl mamman varit smittad också. Trots att Ingela Svensson visste att provresultaten var negativa och trots att en virolog i rätten förklarade för henne att hon hade fel så fortsatte hon ändå att anklaga mig för den smittan genom hela processen. Det är klart att alla tyckte det var vidrigt.
Du blev friad i tingsrätten, men en vecka efter den friande domen kom en ny polisanmälan.
-Ja, då var det var privatspanaren Monica Dahlström – Lannes som anmälde mig och påstod att jag hade våldtagit på Maria Lundqvists barnflicka nio år tidigare. Pappan till den lilla flickan hade haft kontakt med Dahlström – Lannes och hon bestämde sig för att sätta dit mig. Genom att påstå att jag utnyttjat en liten flicka sexuellt övertalade hon alla att ställa upp i rätten för att öka chanserna att få mig fälld och tyvärr lyckades hon.
I rättegångarna var det några av dina artistkollegor Maria Lundqvist, Carola, Anders Berglund vittnade mot dig. Vad känner du för dem i dag?
Monica Dahlström-Lannes ringde runt till dem. De blev lurade att vittna emot mig, men jag förstår ändå inte att de satt och ljög. Den enda som inte köpte hennes historier var Robert Wells.
I din överklagan till Europadomstolen hävdar du att du inte fått en rättvis rättegång. Varför har du inte det?
– Det blev en show där jag dömdes av journalisterna och en makthavare. Det är en fullständig skandal att Thomas Bodström fick agera som målsägandebiträde. Han som är en före detta justitieminister, ordförande i justitieutskottet, som stiftar lagen och som uttalade sig att jag var skyldig innan jag ens var förhörd. Att en sådan makthavare offentligt uttalar sig på det sättet och uppmanar en åklagare att väcka åtal strider bland annat mot grundlagen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Att de sedan slog ihop hovrättsrättegångarna var också fel.
Du har suttit häktad och sedan bott på tre olika anstalter. Hur var det?
– Det var inte som jag hade tänkt mig. Jag hade ingen som helst erfarenhet av fängelser och hade bara en bild av brutala fängelser i USA. Det var lugnare men man var ändå rädd. Jag kan säga att jag har upplevt mycket därinne. Det var hot, trakasserier och konflikter varje dag både från interner och personal. Det första jag fick höra från några vårdare var att jag inte skulle tro att jag var bättre än andra bara för att jag var känd. Istället blev jag negativt särbehandlad för det. Många inom kriminalvården ägnar sig åt rent maktmissbruk. Det är allt från personal som hotar intagna till personal som har förhållande med interner .
Först fick du som villkor att du var tvungen att gå ROS, behandlingsprogrammet för sexualbrottslingar, för att du skulle få fotboja. Men varför vägrade du att gå?
– Varför ska jag gå ett behandlingsprogram för ett brott jag inte har begått? Jag gick en gång av ren nyfikenhet och för att de sa att det skulle underlätta situationen därinne. Men det var ren psykisk misshandel. Det är gruppterapi och där satt en annan intagen och väldigt stolt berättade om hur han våldtagit och mördat. Det var det vidrigaste jag hört i hela mitt liv. Jag reste mig upp och sa att det här ska ingen behöva lyssna på och gick ut. ROS-programmet är frivilligt och därför kan ingen tvingas gå igenom det. Det har ju nu Förvaltningsrätten också slagit fast i beslutet om att jag fick fotboja.
Under tiden i fängelset har du gjort en rad anmälningar. Är du inte rätt bråkig ändå?
– Att jag är en bråkstake är en bild som skapats av tidningarna. Man har målat ut mig som det svarta fåret i artistvärlden. Jag har krävt rätt för det som är fel och då anses jag som bråkig. I fängelserna till exempel handlar inte mina protester bara om mig. Även om folk som sitter där är dömda måste ändå de mänskliga rättigheterna respekteras och det gör de inte.
Hur känner du när du ser tillbaka på rättegången och straffet?
– Det gör ont, fruktansvärt ont. Jag är både besviken och rädd för här finns uppenbart ingen rättssäkerhet. Jag har blivit oskyldigt dömd och har avtjänat som jag inte förtjänar. Min familj har fått genomlida den här skiten i onödan. Nu ska jag försöka få lite lugn och ro med familjen och jobba för att bevisa min oskuld. Vi väntar på Europadomstolens beslut och sedan ska jag begära resning.
När kommer du stå på scen och sjunga?
– I Sverige kommer jag aldrig sjunga igen. Det går inte . Efter allt jag har gått igenom är min själ död, då går det inte att ta en ton.
Av
Suzanne Kordon